Skara min hemstad – Vad har hänt med dig?

Eller trygghet – goodbye? 

En vän vågar inte låta sin fru gå till jobbet ensam längre. Hon brukar ta en rask promenad över hela stan, som tar 20 minuter. Istället kör han henne tidigt på morgonen. Själv går hon på självförsvarskurs sedan några månader. Och har i likhet med många andra köpt försvarsspray som ligger i handväskan.

”Så länge de tre är på fri fot tar vi inga risker”, säger min vän.

”De tre” är nämligen de okända förövare som överföll en 20-årig kvinna i centrala Skara på påskdagens morgon. Ett brutalt våldtäktsförsök, där kvinnan först förföljdes med bil, sedan klev männen ur och knuffade omkull henne. Två höll fast henne och en försökte slita av henne kläderna, de tafsade på henne och brände henne på handen med en cigarett.

Något fick dem att plötsligt avbryta och de försvann i en svart bil. Inga signalement mer än mörka huvtröjor. Trots att polisen vill ha hjälp från allmänheten. Varför? Sajten Fria Tider uppger att Lidköpingspolisen har uppgifter om att de misstänkta talade på något språk hon inte förstod, vilket även hördes i tv-inslaget på  expressen.se.

Den uppgiften fanns inte i de lokala tidningar som skrev om gruppvåldtäktsförsöket. Inte ens när SkLT skriver om nya uppgifter tar de med detaljen med det främmande språket.

Inte många hade heller gruppvåldtäktsförsök i rubriken. För det var faktiskt ett gruppvåldtäktsförsök, inte bara ett våldtäktsförsök. Det första någonsin i Skara, i alla fall vad jag känner till. En tragisk milstolpe.

En tid innan hade en småbarnsmamma i Skara för övrigt varnat på facebook att några män i en svart bil flera gånger följt efter henne när hon gick med barnvagnen, uppger SkLT. Facebookinlägget delades runt 1000 gånger.

Några andra vänner gick ut med arbetskamrater och åt på restaurang. Ingen vågade ta bussen hem till orten utanför stan som de brukar. Busstationen har blivit något av en no go-zon med ständiga bråk och rån. Jag hörde att en som arbetar på Pressbyrån, som ligger i stationsbyggnaden, redan har slutat. Det var nämligen ett knivrån där för några veckor sedan.

 

Detta i lilla Skara! En sömnig småstad där absolut inget händer. Ett 1000-årigt kulturarv, djäknar, Arn och medeltid, konst och söndagsstängda cafeer. Skara, där jag och många med mig ibland vinglade hem från krogen på 80- och 90-talen, ibland ensamma. Tjejer kunde det på den tiden.

Tidningsrubrikerna är sig inte lika längre. Mordbrand, skadegörelse, rån, våldtäktsförsök, insatsstyrkor, stort polispådrag…Det senare handlar om en ”konflikt mellan olika gäng där flera verbala hot ska ha skrikits. Enligt uppgifter till polisen ska fem-sex personer ha varit inblandade.” Aha. En ledtråd. Gäng, konflikt, skrika. Ingen polisanmälan, inte hittat någon berörd.

En annan ledtråd är tidpunkten. 17.30 på en onsdag. Det talar för att det inte är fyllebråk mellan svenskar. Vi har som i gamla öststatsdiktaturer lärt oss att läsa mellan raderna och plocka upp kodord.

Skara kommun startar nu ”en process med ett långsiktigt integrationsarbete”. De ska ta fram en integrationsstrategi och har tillsatt en integrationsutvecklare. Dessutom ska kommunen anställa väktare till busstationen.

Det sorgliga som ibland griper tag i mig är att de flesta av oss ändå upplever vad som händer, trots att locket läggs på allt negativt som har med invandringen att göra.

Den tysta kunskapen om vad som händer tar sig ändå in i folk, även om de inte får hela bilden.

Även om vi inte öppet diskuterar vad som håller på att hända, hur vårt samhälle omvandlas till oigenkännlighet, till ett samhälle där vi inte känner igen oss och inte är trygga i.  Trots tystnaden fylls vi av den. Den kryper in. Rädslan.