Mina upplevelser på en tidningsredaktion

Alla redaktioner i vårt område var samlade. Det liknade ett väckelsemöte. Redaktionschefen var ditrest från koncernens huvudkontor och berättade om hur vi lokaltidningar skulle jaga Sverigedemokraterna. Det var inför valet 2014.

”Vi ska granska dem, allt med dem. Dra fram deras historia, sätta åt dem. Bedriva agendajournalistik.”

Och det blev mycket riktigt en mängd artiklar om SD, negativa.

Jag var tyst då på mötet, liksom alla andra. Men det skrek i mig. Är det inte sanningen vi ska rapportera om? Varför ska vi attackera ett visst demokratiskt valt parti?

Tidigare inlärning, att alltid försöka mörka om det var en invandrare som begått brott, exempelvis, var litet i jämförelse. Det gick automatiskt. Men det här. Ett av partierna skulle särbehandlas och det utan rimlig anledning. Det som varit underförstått tidigare blev nu knivskarpt.

Jag mindes att jag hade intervjuat Jimmie Åkesson inför valet 2010, och min vinkel hade givetvis varit att sätta åt honom. Han var ju ”ond”, det gällde bara att försöka avslöja detta.

Jag skäms för mina tankar idag, men är samtidigt glad att jag stod jag upp för det jag fick fram i intervjun, och skrev neutralt om hans politik.

Det fick en kollega att angripa mig. Rasande frågade hon hur jag kunde ställa upp på Åkessons politik, att han hatar invandrare, med mera. Det var chockerande att bli angripen av mina egna för att skriva neutralt.

Jag bevakade alla partier på samma sätt i valet och vägrade sätta epitet framför partinamnet, som ”främlingsfientliga” eller andra brukliga uttryck.

Mer och mer upptäckte jag att jag levde i två parallella verkligheter.

Jag läste alternativ och utländsk media och såg diskrepansen. På dagarna var jag fast i skruvstädet på redaktionen där det svors över att SD fick för många röster i valet och där åsiktskorridoren trängde ut viktiga ämnen.

Det fick inte framkomma något negativt i invandringens spår, det enda tillåtna var att mata på med positiva goda exempel. Det var en surrealistisk tillvaro, för att använda ett aktuellt uttryck…

En gång när jag skulle skickas ut på ett flyktingreportage, där några inte skulle få stanna, deklarerade jag att jag inte tänkte skriva något snyftreportage. Ok, sa chefen och gav uppdraget till en annan reporter.

Jag fortsatte att lyfta fram ämnen jag ville belysa. Hedersrelaterat våld, tvångsgifte, imamens syn på IS. Jag intervjuade en kvinna utsatt för så kallat kärleksbedrägeri, sol- och vårande som organiseras i stor skala bland annat från Nordafrika. Cheferna diskuterade grundligt publiceringen av att bedragaren hade ”nordafrikanskt ursprung”, men jag fick igenom det. Det var 2013. Idag hade det kanske inte varit möjligt att publicera.

I en intervju om tiggeri skrev jag som polisen Lucaci med rumänsk bakgrund sa. Det vill säga jag censurerade honom inte när han berättade om romers brott och tiggeri.

Artikeln citeras fortfarande, senast i professor Arnstbergs och journalist Sandelins bok Nötskalet. Arnstberg som för övrigt är etnologiprofessor med specialitet romer.

Det blev en av de mest klickade artiklarna någonsin på min tidning, den har levt i flera år. Till och med Uppdrag Granskning ringde mig och ville ha kontaktuppgifter till polisen Lucaci, som inte svarade när de försökte nå honom. Jag blev dock kopplad till honom och han sa då att han var trött på att bli uppringd och ville inte vara slagträ i debatten.

Jag fortsatte komma med förslag på morgonmötena, som brukligt är. Men mina förslag – om de handlade om något som rörde romer eller invandring med ”fel” vinkel – föll platt till marken. Jaha. Nästa förslag?

Ett exempel. Moskébygget gick igenom byggnadsnämnden, finansieringen ville stiftelsen inte uppge. Jag föreslog en uppföljning för att få svar.

En kollega suckade och sa: ”vad spelar det för roll vem som finansierar?” och ”vi har faktiskt religionsfrihet i det här landet.”

Eller, jag fick ett tips om att en romsk tiggarboss hade misshandlat en ung svensk kille som hade råkat slå ut en tiggarmugg. Jag ville kolla upp storyn. Jag avfärdades med ”vi får se när det kommer upp på tingsrätten”.

En dag skulle jag skriva om en konstnär som gjort ett examensarbete om tiggeri. Lokala politiker skulle debattera i samband med detta.

Min nyhetschef tycktes väldigt obekväm att skicka ut mig på detta rutinuppdrag. Han svamlade om etiska pressregler. Vad menar du, sa jag, jag är utbildad och har 15 års erfarenhet. Han kunde inte ge mig något rakt svar.

Jag kokade inombords och skrev en återhållsam sarkastisk text. En läsarkommentar: ”En av de roligaste nyheterna jag läst på länge. Lyteskomik när den är som bäst.” Det gjorde min dag, mitt i all frustration. En kommentar som för övrigt inte längre finns där.

En av mina numera före detta kollegor skrev ett pm på facebook en natt. ”Och du kallar dig journalist. Du delar främlingsfientligt material på fb. Du är ingen riktig journalist”.

Jag tänkte sorgset att för den personen var en riktig journalist en med rätt åsikter.