Att fortsätta uppmuntra ”ankarbarn” är inte humant

 

unga-kvinnor-web

Lokaltidningen har ännu en artikelserie på temat ”de flyr för sina liv”, synbarligen iscensatt för att vi ska tycka synd om, ”ta ansvar” och fortsätta vilja betala med våra skattepengar. Den här gången hade man valt att lyfta fram de ensamkommande flickorna.

Zahra från Afghanistan, då 14 år, flydde med hela familjen, mamma, pappa och två systrar till Pakistan. Sedan fick hon veta att hon måste åka vidare, ensam. Smugglare betalades och Zahra uppger att hon varken hade något val eller fick förklaring till varför.

Troligtvis därför att det inte fanns någon ung man som kunde göra resan till Sverige som ankarbarn. Zahra offrades för att hela familjen skulle kunna komma till Sverige.

Zahra utstod gud vet vad under åtta nio månader och uppger att ”hon dog”under resan. Var och en kan föreställa sig vad en ensam 14-årig flicka kan råka ut för i länder och kulturer där en kvinna inte är värd mer än en slav och där en ensam kvinna utan manligt sällskap ses som en hora och fritt villebråd.

I artikelserien berättar man även att Unicef kritiserar Sverige för att inte klara av att ta hand om flickorna som kommer. Man kan inte skydda dem ordentligt på asylboendena.

”Olämpliga boendearrangemang – till exempel när ensamma flickor placerats i gruppboenden med pojkar eller uppslitande förflyttningar-/…/”

Inte nog med att Sverige ska ha råd att ta emot alla dessa ensamma, för minimum 2900 kronor per dygn, vi ska också klara att hålla dem åtskilda från hotfulla män från deras egen kultur.

Det är Sveriges regering som genom sin politik uppmuntrar att familjer från dysfunktionella tredje världen-länder skickar fler unga människor att genomlida en sådan resa. När man lockar med höga bidrag från dag ett för hela familjer på livstid, utan motprestation, blir det ett oemotståndligt lockbete. När bidragen är högre, ålderskontrollerna obefintliga och det lönar sig att skicka iväg sina unga, ja då blir det rekordstor invandring till just Sverige.

Jag känner flera personer som jobbar som gode män och i övrigt inom asylindustrin och har hört många berättelser om hur de ensamkommande ungdomarna och unga vuxna har farit illa på resan. Några berättelser tangerar det som Zahra berättar om – att ”de dog”, det är för traumatiskt att minnas, de vill inte prata om vad som hänt. I Afghanistan finns förutom bottenlös diskriminering av kvinnor också den motbjudande sedvänjan att sexutnyttja unga pojkar som jag tidigare skrivit om här.

Att offra ett barn för att hela familjen ska få högre levnadsstandard och en framtid ses av vissa som naturligt. För oss i Sverige är det stötande och borde stoppas omgående, särskilt när det blir på bekostnad av ett sämre samhälle för våra egna barn och barnbarn.

Höga skattehöjningar ser ut att vänta för att kunna finansiera migrationen och alla ensamkommande. Enligt siffror från EU sökte sig nära hälften av alla ensamma barn och unga från Afghanistan som kom till Europa förra året, till just Sverige. Förra året tog Sverige emot 35 000 ensamma, varav cirka 3000 var flickor.

Vårt välfärdssystem tål inte i längden en obalans där det betalas ut i högre utsträckning som det sätts in. Även om åtdragningar på migrationspolitiken har skett kommer fortfarande runt 500 asylsökanden i veckan. I Migrationsverkets senaste  prognos, mittenalternativet, beräknas det komma 60 000 asylsökanden i år, eller en stad av Skövdes storlek.

Zahra i artikeln berättar om att hon skickades iväg av familjen som nu väntar i Pakistan på att hon ska ta dem hit. Hon är alltså inte ensam. Hela familjen finns. Men de valde att offra henne för ett liv i ekonomisk trygghet.

Det är inte heller ett giltigt asylskäl att vara ”barn” eller att vilja få ett bättre liv. Det finns hur många sådana här historier som helst, se bland annat Merit Wagers blogg.

Att genom politiken fortsätta bidra till att fler unga flickor och pojkar skickas iväg som ankarbarn är inte humant – tvärtom.

Annonser

Tidningen SkLT censurerade Melissa Toumas vittnesmål

Lokaltidningen ställs ovan till svars av Feministinspektionen för att ha mörkat arabiskt ursprung på sex män som ofredade en Skövdetjej.

Allt började med  Melissa Toumas skrämmande upplevelser i Göteborg på midsommarafton när hon blev omringad, smygfotad och förföljd av sex unga män på spårvagnen mitt på ljusa dan. Händelsen omskrevs i flera stora tidningar, samt lokalt.

Så här beskriver SkLT, Skaraborgs Läns Tidning, en av berättelsens mest avgörande detaljer, enligt Melissas eget vittnesmål:

http://www.skaraborgslanstidning.se/article/melissa-fran-skovde-hotades-i-goteborg/

”– Han sa ”Vi har henne. Hon har ljusbrunt hår, stora läppar, och fina ögon”. Han förklarade exakt hur jag såg ut, det var det äckligaste med hela den här händelsen, säger Melissa.”

Men Nyheter 24 hade med ytterligare information:

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/852076-melissa-17-blev-ofredad-och-hotad-pa-sparvagnen-nu-vill-hon-varna-andra

Här berättar Melissa att den mest aggressive pratade arabiska med någon i telefon och trodde att hon inte förstod och det var då hon blev riktigt rädd.

”– Vi har henne nu. Hon har ljusbrunt hår, stora läppar och fina ögon. Det känns som att vinna på lotto! sa mannen till någon i telefon på arabiska enligt Melissa.

Han hade ingen aning om att hon själv pratar arabiska och förstod varje ord. Nu blev hon riktigt rädd och tittade chockat på honom, varpå han sa på svenska att hon är väldigt vacker.”

Varför föll den informationen bort som offret själv tyckte var mest skrämmande?

Ansvarig utgivare Marie Johansson Flyckt på SkLT gör det tydligt i intervjun ovan att det handlar om att inte berätta för svenska folket vem som utför den här typen av råa angrepp mot ensamma kvinnor, för att man då pekar ut en hel grupp med unga män som talar arabiska, vilket skulle spä på fördomar.

Vad är det som gör att media inte tror att svenskar klarar av att skilja på individ och grupp? Vad är det som gör att man inte vill ge svenskarna verktyg att urskilja mönster och förstå samhällsfenomen?

Vad hände med att rapportera konsekvensneutralt?

Detta agerande föder bara misstro, ilska och fördomar, samt skjuter medias förtroende i sank ytterligare.

 

 

 

Festivalsexattackerna – ett gigantiskt svek

 

images-2

Facit från två festivaler:

På Bråvallafestivalen i Norrköping anmäldes fem våldtäkter och tolv fall av sexuellt ofredande. På musikfestivalen Putte i Parken i Karlstad anmäldes 24 fall av sexuellt ofredande och det yngsta offret är bara 12 år.

Uppgiften från polisen att förövarna var gäng med unga ensamkommande togs tillbaka under måndagen.

Och ändå, medias krumbuktande för att i det längsta undvika att skriva annat än ”män”, att ”vi har alltid haft tafsande” och att ”fler anmäler”.

Låt oss se vad polisens egen utredning för åren 2011-2016 säger: 

”I de fall där brotten utförts av gärningsmän i en större grupp på offentlig plats och i simhallar har gärningsmännen främst varit ungdomar som söker eller nyligen fått asyl i Sverige.”

”De anmälningar som inkommit under 2015 och 2016 visade att flickor 14-15 år gamla varit mest utsatta.”

Flickorna uppger att det var särskilt chockerande och skrämmande när angreppen utförts i grupp.

”Efter nyårsnatten 2015 och 2016 anmäldes i Tyskland drygt 1500 brott av sexuella ofredanden eller en kombination av stöld och sexuella övergrepp. Övergreppen skedde i flera tyska delstater och de flesta misstänkta beskrevs som utländska män som agerade i grupp.”

Rikspolischef Dan Eliassons försvarade i Aktuellt under måndagen sina skrattretande armband som ska kartlägga för att komma mer tillrätta med problemen nästa år. Och i år?

Polisen visste vad som hänt på festivalen We are Stockholm redan 2014 och visste att det sannolikt skulle upprepas 2015, men försökte dölja det för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna. Det var tack vare Köln-uppståndelsen vid nyår som taharrush-tafsandet och övergreppen lyftes upp i ljuset.

Det är ett gigantiskt svek att mörka vad som händer. Våra unga måste kunna navigera i verkligheten och föräldrar måste få ta ställning till vad de utsätter sina barn för.

I SVT Debatt under måndagen var det en mur av konsensus om att problemet gällde ”alla män”. Per Gudmundsson och Ann Heberlein var de enda som pekade på vikten att se vilka förövarna är, ofta män från Afganistan, Somalia och Eritrea.

Heberlein påpekade det häpnadsväckande i att tro att problemet är lika utbrett hos en svensk man som någon från Afghanistan. Dessutom sa Heberlein att hennes tonårsdöttrar lever ett mycket mer begränsat liv än vad hon gjorde i samma ålder. Att kvinnors livsrum och frihet har beskurits.

Några unga tjejer berättade att de i skolan var rädda och hela tiden utsattes för sexuella kränkningar men att ingen vuxen stod upp för dem, utan det skojades bort. Denna skrämmande information rann av som vatten på en gås på programledaren.

Nu ska vakter förstärka och  kvinnojourer medverka på den kommande Peace and love-festivalen i Borlänge. Festivalbesökande tjejer uppger att de inte längre vågar ha kjol och klänning.

Verkligheten börjar komma ikapp. Vi sitter med en gigantisk kulturkrock som inte förbättras av det stora överskottet av unga män.

Så journalister – sluta mörka och börja göra ert jobb och informera allmänheten om vad som verkligen händer. Föräldrar – se verkligheten i vitögat. Vårt svenska sätt med tillit och avspända relationer mellan könen är starkt hotat.

Och avgå Dan Eliasson, du tar inte ditt uppdrag på allvar utan offrar svenska flickor och kvinnor.