Att fortsätta uppmuntra ”ankarbarn” är inte humant

 

Lokaltidningen har ännu en artikelserie på temat ”de flyr för sina liv”, synbarligen iscensatt för att vi ska tycka synd om, ”ta ansvar” och fortsätta vilja betala med våra skattepengar. Den här gången hade man valt att lyfta fram de ensamkommande flickorna.

Zahra från Afghanistan, då 14 år, flydde med hela familjen, mamma, pappa och två systrar till Pakistan. Sedan fick hon veta att hon måste åka vidare, ensam. Smugglare betalades och Zahra uppger att hon varken hade något val eller fick förklaring till varför.

Troligtvis därför att det inte fanns någon ung man som kunde göra resan till Sverige som ankarbarn. Zahra offrades för att hela familjen skulle kunna komma till Sverige.

Zahra utstod gud vet vad under åtta nio månader och uppger att ”hon dog”under resan. Var och en kan föreställa sig vad en ensam 14-årig flicka kan råka ut för i länder och kulturer där en kvinna inte är värd mer än en slav och där en ensam kvinna utan manligt sällskap ses som en hora och fritt villebråd.

I artikelserien berättar man även att Unicef kritiserar Sverige för att inte klara av att ta hand om flickorna som kommer. Man kan inte skydda dem ordentligt på asylboendena.

”Olämpliga boendearrangemang – till exempel när ensamma flickor placerats i gruppboenden med pojkar eller uppslitande förflyttningar-/…/”

Inte nog med att Sverige ska ha råd att ta emot alla dessa ensamma, för minimum 2900 kronor per dygn, vi ska också klara att hålla dem åtskilda från hotfulla män från deras egen kultur.

Det är Sveriges regering som genom sin politik uppmuntrar att familjer från dysfunktionella tredje världen-länder skickar fler unga människor att genomlida en sådan resa. När man lockar med höga bidrag från dag ett för hela familjer på livstid, utan motprestation, blir det ett oemotståndligt lockbete. När bidragen är högre, ålderskontrollerna obefintliga och det lönar sig att skicka iväg sina unga, ja då blir det rekordstor invandring till just Sverige.

Jag känner flera personer som jobbar som gode män och i övrigt inom asylindustrin och har hört många berättelser om hur de ensamkommande ungdomarna och unga vuxna har farit illa på resan. Några berättelser tangerar det som Zahra berättar om – att ”de dog”, det är för traumatiskt att minnas, de vill inte prata om vad som hänt. I Afghanistan finns förutom bottenlös diskriminering av kvinnor också den motbjudande sedvänjan att sexutnyttja unga pojkar som jag tidigare skrivit om här.

Att offra ett barn för att hela familjen ska få högre levnadsstandard och en framtid ses av vissa som naturligt. För oss i Sverige är det stötande och borde stoppas omgående, särskilt när det blir på bekostnad av ett sämre samhälle för våra egna barn och barnbarn.

Höga skattehöjningar ser ut att vänta för att kunna finansiera migrationen och alla ensamkommande. Enligt siffror från EU sökte sig nära hälften av alla ensamma barn och unga från Afghanistan som kom till Europa förra året, till just Sverige. Förra året tog Sverige emot 35 000 ensamma, varav cirka 3000 var flickor.

Vårt välfärdssystem tål inte i längden en obalans där det betalas ut i högre utsträckning som det sätts in. Även om åtdragningar på migrationspolitiken har skett kommer fortfarande runt 500 asylsökanden i veckan. I Migrationsverkets senaste  prognos, mittenalternativet, beräknas det komma 60 000 asylsökanden i år, eller en stad av Skövdes storlek.

Zahra i artikeln berättar om att hon skickades iväg av familjen som nu väntar i Pakistan på att hon ska ta dem hit. Hon är alltså inte ensam. Hela familjen finns. Men de valde att offra henne för ett liv i ekonomisk trygghet.

Det är inte heller ett giltigt asylskäl att vara ”barn” eller att vilja få ett bättre liv. Det finns hur många sådana här historier som helst, se bland annat Merit Wagers blogg.

Att genom politiken fortsätta bidra till att fler unga flickor och pojkar skickas iväg som ankarbarn är inte humant – tvärtom.