Yttrandefrihet i fara – hatpredikanter går bra men inte oppositionell tidning

Det är illa ställt med yttrandefriheten i Sverige. Bokmässan välkomnar moské som anlitar hatpredikant (se klipp ovan) men portar alternativ tidning efter vänsterdrev.

Bokmässans beslut att ta tillbaka välkomnandet av Nya Tider/AlternaMedias på årets Bokmässa är allvarligt. Förlaget Nya Tider/AlternaMedia skulle lansera en bok om Estonia av Stefan Torssell. Nya Tider startade 2012 och är den enda av de alternativa medierna som är papperstidning och har statligt presstöd. Ingen av deras artiklar har blivit dragna inför domstol. Men enligt vissa har eller har tidningen haft högerextrema kopplingar.

Att Bokmässan däremot välkomnar islamister gör det hela riktigt hycklande. Det är den islamistkopplade moskén Imam Ali Islamic Center i Järfälla som medverkar igen.

Förra året bjöd moskén Imam Ali Islamic Center in Farrouk Sekaleshfar, som hävdar att homosexuella måste dödas, vilket också görs i islamiska länder där sharia råder. De kastas ifrån hustak eller hängs i lyktstolpar.

Islamister går alltså bra. Men Nya Tider/Alterna Media och deras läsare får inte ta del av yttrandefriheten, som ironiskt nog är Bokmässans tema i år.

En annan person som fått känna på att yttrandefriheten är i fara är författaren och ledarskribenten Hanna Gadban, som skrivit en kritisk bok om radikal islam, Min Jihad. Hon berättar att hon är dödshotad och har fått gå under jorden.

”Finns yttrandefriheten bara på pappret?” säger hon enligt tidningen Södermanlands nyheter och ”Aldrig trodde jag att jag skulle behöva bära överfallslarm i ett land som är demokratiskt”.

Se på Lars Wilks tillvaro, för att han har ritat karikatyrer. Vem skulle våga teckna eller publicera dem idag?

Att yttrandefriheten beskärs märks även i mediaklimatet, där bara vissa åsikter och fakta får komma fram. Under lång tid har media konsekvent tagit upp positiva aspekter med den stora invandringen, samtidigt som man lika konsekvent undanhållit de negativa konsekvenserna. Detta görs med olika metoder och exemplen är otaliga. Ett är att i princip aldrig skriva ut om en brottsling har en annan etnisk bakgrund. Man kan till och med vitpixla om brottslingen är mörk för att det ska se ut som om han är vit.

När media skrev varianter på rubriken ”åtta svenska män gruppvåldtog på färja”, var det ett bottennapp. Det blev pinsamt då bara en enda av de misstänkta förövarna ens hade svenskt medborgarskap, och även denne var av utländskt ursprung.

Ett annat exempel är mörkandet av sexövergreppen på tonårsflickor på den nu aktuella ungdomsfestivalen We Are Sthlm. Både Polisen och Dagens Nyheter fick information om ett helt nytt beteende förra året, övergrepp i grupp på väldigt unga flickor, men gick inte ut med informationen förrän Köln-övergreppen blev kända och de avslöjades av Nyheter Idag.

Enligt en intern polisrapport var 100 procent av gärningsmännen av utländskt ursprung. I helgen avslutas årets festival och hittills har fler än dubbelt så många sexbrott anmälts som förra året.

Mörkandet och den snedvridna bilden gör att människor inte får en sann bild av verkligheten. Det skapar offer och att låta minderåriga tonårsflickor ta smällen är vidrigt.

Det är upp till var och en att studera tidningen Nya Tider för att se om det finns något oegentligt i den. Min gissning är i alla fall att tidningen kommer att få ett uppsving av prenumeranter efter bokmässe-debaclet.

Annonser

Tidningen SkLT censurerade Melissa Toumas vittnesmål

Lokaltidningen ställs ovan till svars av Feministinspektionen för att ha mörkat arabiskt ursprung på sex män som ofredade en Skövdetjej.

Allt började med  Melissa Toumas skrämmande upplevelser i Göteborg på midsommarafton när hon blev omringad, smygfotad och förföljd av sex unga män på spårvagnen mitt på ljusa dan. Händelsen omskrevs i flera stora tidningar, samt lokalt.

Så här beskriver SkLT, Skaraborgs Läns Tidning, en av berättelsens mest avgörande detaljer, enligt Melissas eget vittnesmål:

http://www.skaraborgslanstidning.se/article/melissa-fran-skovde-hotades-i-goteborg/

”– Han sa ”Vi har henne. Hon har ljusbrunt hår, stora läppar, och fina ögon”. Han förklarade exakt hur jag såg ut, det var det äckligaste med hela den här händelsen, säger Melissa.”

Men Nyheter 24 hade med ytterligare information:

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/852076-melissa-17-blev-ofredad-och-hotad-pa-sparvagnen-nu-vill-hon-varna-andra

Här berättar Melissa att den mest aggressive pratade arabiska med någon i telefon och trodde att hon inte förstod och det var då hon blev riktigt rädd.

”– Vi har henne nu. Hon har ljusbrunt hår, stora läppar och fina ögon. Det känns som att vinna på lotto! sa mannen till någon i telefon på arabiska enligt Melissa.

Han hade ingen aning om att hon själv pratar arabiska och förstod varje ord. Nu blev hon riktigt rädd och tittade chockat på honom, varpå han sa på svenska att hon är väldigt vacker.”

Varför föll den informationen bort som offret själv tyckte var mest skrämmande?

Ansvarig utgivare Marie Johansson Flyckt på SkLT gör det tydligt i intervjun ovan att det handlar om att inte berätta för svenska folket vem som utför den här typen av råa angrepp mot ensamma kvinnor, för att man då pekar ut en hel grupp med unga män som talar arabiska, vilket skulle spä på fördomar.

Vad är det som gör att media inte tror att svenskar klarar av att skilja på individ och grupp? Vad är det som gör att man inte vill ge svenskarna verktyg att urskilja mönster och förstå samhällsfenomen?

Vad hände med att rapportera konsekvensneutralt?

Detta agerande föder bara misstro, ilska och fördomar, samt skjuter medias förtroende i sank ytterligare.

 

 

 

Festivalsexattackerna – ett gigantiskt svek

 

images-2

Facit från två festivaler:

På Bråvallafestivalen i Norrköping anmäldes fem våldtäkter och tolv fall av sexuellt ofredande. På musikfestivalen Putte i Parken i Karlstad anmäldes 24 fall av sexuellt ofredande och det yngsta offret är bara 12 år.

Uppgiften från polisen att förövarna var gäng med unga ensamkommande togs tillbaka under måndagen.

Och ändå, medias krumbuktande för att i det längsta undvika att skriva annat än ”män”, att ”vi har alltid haft tafsande” och att ”fler anmäler”.

Låt oss se vad polisens egen utredning för åren 2011-2016 säger: 

”I de fall där brotten utförts av gärningsmän i en större grupp på offentlig plats och i simhallar har gärningsmännen främst varit ungdomar som söker eller nyligen fått asyl i Sverige.”

”De anmälningar som inkommit under 2015 och 2016 visade att flickor 14-15 år gamla varit mest utsatta.”

Flickorna uppger att det var särskilt chockerande och skrämmande när angreppen utförts i grupp.

”Efter nyårsnatten 2015 och 2016 anmäldes i Tyskland drygt 1500 brott av sexuella ofredanden eller en kombination av stöld och sexuella övergrepp. Övergreppen skedde i flera tyska delstater och de flesta misstänkta beskrevs som utländska män som agerade i grupp.”

Rikspolischef Dan Eliassons försvarade i Aktuellt under måndagen sina skrattretande armband som ska kartlägga för att komma mer tillrätta med problemen nästa år. Och i år?

Polisen visste vad som hänt på festivalen We are Stockholm redan 2014 och visste att det sannolikt skulle upprepas 2015, men försökte dölja det för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna. Det var tack vare Köln-uppståndelsen vid nyår som taharrush-tafsandet och övergreppen lyftes upp i ljuset.

Det är ett gigantiskt svek att mörka vad som händer. Våra unga måste kunna navigera i verkligheten och föräldrar måste få ta ställning till vad de utsätter sina barn för.

I SVT Debatt under måndagen var det en mur av konsensus om att problemet gällde ”alla män”. Per Gudmundsson och Ann Heberlein var de enda som pekade på vikten att se vilka förövarna är, ofta män från Afganistan, Somalia och Eritrea.

Heberlein påpekade det häpnadsväckande i att tro att problemet är lika utbrett hos en svensk man som någon från Afghanistan. Dessutom sa Heberlein att hennes tonårsdöttrar lever ett mycket mer begränsat liv än vad hon gjorde i samma ålder. Att kvinnors livsrum och frihet har beskurits.

Några unga tjejer berättade att de i skolan var rädda och hela tiden utsattes för sexuella kränkningar men att ingen vuxen stod upp för dem, utan det skojades bort. Denna skrämmande information rann av som vatten på en gås på programledaren.

Nu ska vakter förstärka och  kvinnojourer medverka på den kommande Peace and love-festivalen i Borlänge. Festivalbesökande tjejer uppger att de inte längre vågar ha kjol och klänning.

Verkligheten börjar komma ikapp. Vi sitter med en gigantisk kulturkrock som inte förbättras av det stora överskottet av unga män.

Så journalister – sluta mörka och börja göra ert jobb och informera allmänheten om vad som verkligen händer. Föräldrar – se verkligheten i vitögat. Vårt svenska sätt med tillit och avspända relationer mellan könen är starkt hotat.

Och avgå Dan Eliasson, du tar inte ditt uppdrag på allvar utan offrar svenska flickor och kvinnor.

 

Kvinnojourerna fulla med utländska kvinnor

kvinna-_vid_fonster_web

På årets GRÄV-seminarium var Aftonbladet-journalisten Kerstin Weigl en av föreläsarna. Där  berättade hon om arbetet med sin prisbelönta sju år långa granskning av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. Hon har även uppmärksammat hur våldet påverkar barnen som blir kvar när mamma mördats.

Men hon berättade inte i föredraget hur stor del av de dödade som var invandrarkvinnor eller om förövaren hade invandrarbakgrund. Hur stor del av det dödliga våldet som utländska män eller män med invandrarbakgrund står för var en frånvarande frågeställning.

En stor miss enligt mig och ytterligare ett bevis för att media mörkar negativa konsekvenser av asylinvandringen.

Dock sa hon mot slutet att ”kvinnor som inte varit så länge i Sverige var överrepresenterade” och att det är ett spår man borde titta närmare på.

För ett tag sedan fick jag höra av en bekant som hade kontakt med kvinnojouren i en ort i Mellansverige att i princip alla kvinnor var utländska.

Vad händer med misshandlade svenska kvinnor när de få platserna är upptagna med utländska kvinnor?

Enligt min källa hade man telefonkontakt med dem. Man räknade väl helt enkelt med att de fick klara sig själva. De hade troligtvis ändå ett visst försprång framför utländska kvinnor, med ett hårdare förtryck och ett många gånger obefintligt nätverk, verkade resonemanget gå.

Det är detta som kallas undanträngningseffekter. Våldet mot de svenska kvinnorna har inte minskat, däremot har det tillkommit en grupp med enorma problem, problem som vi sannolikt inte ens ser den fulla vidden av än.

När jag jobbade på redaktionen i Skövde skrev jag artiklar om kvinnojourerna. De som arbetade där bekräftade, för ett par år sedan, att vart femte samtal till kvinnojourerna i Sverige handlade om heder. Jag kan tänka mig att den siffran har stigit efter den stora mängd migranter som kommit, särskilt senaste två rekordåren.

Att man har börjat uppmärksamma att kvinnor trakasseras, våldtas och misshandlas på asylboenden är bra. Hur man nu kunde tro att det skulle fungera där, när man samtidigt för första gången i Sverige diskuterar könssegregering på badhus, på grund av alla problem med tafsande utländska män.

Frågan är bara hur vårt samhälle på sikt ska kunna klara av dessa problem man nu bygger in på grund av den stora asylinvandringen.

 

 

Pandoras ask är öppen

Alla skandaler dras äntligen fram i ljuset och Miljöpartiet skakar framför våra ögon. Från att ha haft en särställning hos media, har de nu börjat granskas. Det som alternativmedia har lyft fram i flera år, tas nu upp till ytan även av SVT och andra medier. Och huvuden rullar.

Det som har satt MP och även S i den här situationen är delvis identitetspolitiken. De har tillåtit islamister på höga positioner för att de vill ha in muslimer, just för att de är muslimer och därmed vinna den muslimska väljargruppen.

Det har varit en farlig väg att gå när man samtidigt har haft överseende med olämpliga agendor. Man har underlåtit att kritisera antisemitiska uttalanden eller kopplingar till islamistiska organisationer.

Att Löfvens bakgrundskoll inte varit tillräcklig när han tillsatte bostadsminister Kaplan är helt klart. Likaså MPs underlåtenhet att reagera mot Yasri Khan, trots att det var känt att han inte ville ta kvinnor i hand.

Avslöjandena har öppnat en kamp inom Miljöpartiet mellan de som försvarar språkrörens linje och inte tar avstånd och de som kraftfullt fördömer islamismen. I tidningen Smålänningen tycker Abdelhak Lahouaichri, ordförande i muslimska föreningen i Ljungby, att Kaplan har rätt när han jämför israeler med nazister.

Krishanteringen har varit allt annat än lyckad. På presskonferensen när Kaplans avgång meddelades, klarade Löfven inte av att ta avstånd från Kaplans handlingar. Med osäker röst upprepade han ”samlad bedömning” om och om igen. Inte en enda fråga från pressen svarade han på.

Det kändes också märkligt att Kaplan vid presskonferensen fick uttala sig utan att pressen gavs möjlighet att ställa frågor. Och märk väl – Mehmet Kaplan tog INTE avstånd från något av sina grova övertramp. Inte heller språkrören tog avstånd från Kaplans handlingar eller svarade på frågor från pressen.

Att vice statsminister Åsa Romson senare kallade terrorattentaten den 11:e september för en olycka har med rätta gett eko även internationellt. Miljöpartiets påtryckningar på Aktuellt för att inte ta upp problemet Kaplan var också exceptionellt.

Silkesvantarnas tid för MP verkar vara över. Partiet är i sin värsta kris någonsin. KG Bergström, politisk kommentator, menar (tidskod 01.20) att Miljöpartiets kris inte är över och att partiet har visat både naivitet och omdömeslöshet, helt enkelt dålig regeringsduglighet.

MP är inte det enda parti som har olämpliga kopplingar till islamism. I maktens boningar fanns under flera år moderate riksdagsledamoten Abdirisak Waberi som förespråkar sharialagar och bestraffning av olydiga hustrur.

Socialdemokraterna försökte kuppa in Omar Mustafa för några år sedan i partistyrelsen och har i en överenskommelse lovat Sveriges muslimska råd, SMR, att få in muslimer på listor till riksdag, landsting och kommuner. Det som avslöjas nu är toppen av ett isberg menar bloggen Ledarsidorna och varnar för att islamistnätverken finns rakt in i makten, med antisemitism och bagatellisering av jihad-resor.

Var ska detta sluta? Är det som ekonomen Tino Sanandaji sa i december 2015 att masspsykosen snart är slut – därefter kan vi få en öppen diskussion.

Mina upplevelser på en tidningsredaktion

Ernius_6399_web

Alla redaktioner i vårt område var samlade. Det liknade ett väckelsemöte. Redaktionschefen var ditrest från koncernens huvudkontor och berättade om hur vi lokaltidningar skulle jaga Sverigedemokraterna. Det var inför valet 2014.

”Vi ska granska dem, allt med dem. Dra fram deras historia, sätta åt dem. Bedriva agendajournalistik.”

Och det blev mycket riktigt en mängd artiklar om SD, negativa.

Jag var tyst då på mötet, liksom alla andra. Men det skrek i mig. Är det inte sanningen vi ska rapportera om? Varför ska vi attackera ett visst demokratiskt valt parti?

Tidigare inlärning, att alltid försöka mörka om det var en invandrare som begått brott, exempelvis, var litet i jämförelse. Det gick automatiskt. Men det här. Ett av partierna skulle särbehandlas och det utan rimlig anledning. Det som varit underförstått tidigare blev nu knivskarpt.

Jag mindes att jag hade intervjuat Jimmie Åkesson inför valet 2010, och min vinkel hade givetvis varit att sätta åt honom. Han var ju ”ond”, det gällde bara att försöka avslöja detta.

Jag skäms för mina tankar idag, men är samtidigt glad att jag stod jag upp för det jag fick fram i intervjun, och skrev neutralt om hans politik.

Det fick en kollega att angripa mig. Rasande frågade hon hur jag kunde ställa upp på Åkessons politik, att han hatar invandrare, med mera. Det var chockerande att bli angripen av mina egna för att skriva neutralt.

Jag bevakade alla partier på samma sätt i valet och vägrade sätta epitet framför partinamnet, som ”främlingsfientliga” eller andra brukliga uttryck.

Mer och mer upptäckte jag att jag levde i två parallella verkligheter.

Jag läste alternativ och utländsk media och såg diskrepansen. På dagarna var jag fast i skruvstädet på redaktionen där det svors över att SD fick för många röster i valet och där åsiktskorridoren trängde ut viktiga ämnen.

Det fick inte framkomma något negativt i invandringens spår, det enda tillåtna var att mata på med positiva goda exempel. Det var en surrealistisk tillvaro, för att använda ett aktuellt uttryck…

En gång när jag skulle skickas ut på ett flyktingreportage, där några inte skulle få stanna, deklarerade jag att jag inte tänkte skriva något snyftreportage. Ok, sa chefen och gav uppdraget till en annan reporter.

Jag fortsatte att lyfta fram ämnen jag ville belysa. Hedersrelaterat våld, tvångsgifte, imamens syn på IS. Jag intervjuade en kvinna utsatt för så kallat kärleksbedrägeri, sol- och vårande som organiseras i stor skala bland annat från Nordafrika. Cheferna diskuterade grundligt publiceringen av att bedragaren hade ”nordafrikanskt ursprung”, men jag fick igenom det. Det var 2013. Idag hade det kanske inte varit möjligt att publicera.

I en intervju om tiggeri skrev jag som polisen Lucaci med rumänsk bakgrund sa. Det vill säga jag censurerade honom inte när han berättade om romers brott och tiggeri.

Artikeln citeras fortfarande, senast i professor Arnstbergs och journalist Sandelins bok Nötskalet. Arnstberg som för övrigt är etnologiprofessor med specialitet romer.

Det blev en av de mest klickade artiklarna någonsin på min tidning, den har levt i flera år. Till och med Uppdrag Granskning ringde mig och ville ha kontaktuppgifter till polisen Lucaci, som inte svarade när de försökte nå honom. Jag blev dock kopplad till honom och han sa då att han var trött på att bli uppringd och ville inte vara slagträ i debatten.

Jag fortsatte komma med förslag på morgonmötena, som brukligt är. Men mina förslag – om de handlade om något som rörde romer eller invandring med ”fel” vinkel – föll platt till marken. Jaha. Nästa förslag?

Ett exempel. Moskébygget gick igenom byggnadsnämnden, finansieringen ville stiftelsen inte uppge. Jag föreslog en uppföljning för att få svar.

En kollega suckade och sa: ”vad spelar det för roll vem som finansierar?” och ”vi har faktiskt religionsfrihet i det här landet.”

Eller, jag fick ett tips om att en romsk tiggarboss hade misshandlat en ung svensk kille som hade råkat slå ut en tiggarmugg. Jag ville kolla upp storyn. Jag avfärdades med ”vi får se när det kommer upp på tingsrätten”.

En dag skulle jag skriva om en konstnär som gjort ett examensarbete om tiggeri. Lokala politiker skulle debattera i samband med detta.

Min nyhetschef tycktes väldigt obekväm att skicka ut mig på detta rutinuppdrag. Han svamlade om etiska pressregler. Vad menar du, sa jag, jag är utbildad och har 15 års erfarenhet. Han kunde inte ge mig något rakt svar.

Jag kokade inombords och skrev en återhållsam sarkastisk text. En läsarkommentar: ”En av de roligaste nyheterna jag läst på länge. Lyteskomik när den är som bäst.” Det gjorde min dag, mitt i all frustration. En kommentar som för övrigt inte längre finns där.

En av mina numera före detta kollegor skrev ett pm på facebook en natt. ”Och du kallar dig journalist. Du delar främlingsfientligt material på fb. Du är ingen riktig journalist”.

Jag tänkte sorgset att för den personen var en riktig journalist en med rätt åsikter.