Våldet mot polisen eskalerar i no go-zonerna

I veckan blev en polis knivskuren och en annan sparkad med stor kraft i magen. Detta efter ett efter ett larm om raketskjutning i Hässleholmen, ett invandrardominerat område i Borås. Attackerna och hatet mot svensk polis har pågått i hela landet under lång tid men nådde nu en ny nivå.

Händelsen rubriceras som mordförsök, hot och våld mot tjänsteman samt våldsamt motstånd. Vittnen berättar om stora klungor av unga män. Förutom våld mot polisen gick flera till angrepp mot polisfordon. Problemen med Sveriges 53 no go-zoner tar sig allt mer upp till ytan och blir svårare att hantera.

Norsk TV sände nyligen ett reportage om hur det står till med Sverige och våldet i våra utanförskapsområden. Filmteamet blev angripna medan de intervjuade nationalekonomen Tino Sanandaji på ett café i Husby. Några unga män med invandrarbakgrund tillät dem varken att sitta där eller röra sig fritt i Husby.

Reportaget visar också på laglöshet och en skrämmande brist på respekt för polisen. Bland annat berättar en polis att de inte kan åka inte in i området utan skyddsväst. Medan teamet är där krossas en ruta på polisbilen av en sten. Polisen berättar även att ”de kriminella börjar bli mer och mer rustade.” Se hela inslaget här (10 min).

För någon månad sedan var det ett chockat australiensiskt TV-team som utsattes för våld, denna gång i Rinkeby. En reporter fick foten överkörd och andra i teamet blev angripna och bortkörda.

Även SVT i sällskap med exmuslimen Mona Walter blev angripna när de kom till Rinkeby. “Detta är inte Sverige”, ropade en man efter dem.

Dessa områden har tagits över av kriminella och religiöst radikala som anser att de tillhör dem, inte Sverige. De visar sitt hat mot vår ordningsmakt.

Vår rikspolischef Dan Eliasson kommenterade i ett annat sammanhang att han är allvarligt bekymrad över situationen och inte kan garantera säkerheten i utsatta förorter. Det finns risk för att grov organiserad brottslighet och extremism växer.

Han beskriver kommande polisåtgärder som att “vi kan inte komma dit när det är bråk och oroligheter” utan man ska öka polisiära närvaron och vara där hela tiden. Polisen ska ”bygga relationer och skapa förtroende så att människor litar på oss och ser att vi tillhör de goda.”

Det är ett märkligt lamt uttalande efter mordförsök på en polis. Tiden för att ”bygga relationer” är nog förbi. Han säger att målsättningen är att områdena blir lugnare och att vända utvecklingen, men att ”det är inte polisen som har det huvuduppdraget- utan det måste vara samhället, det måste vara jobb, utbildning, innanförskap.”

Rikspolischefen anser alltså på fullt allvar att det inte är polisens uppgift att skapa ordning inom Sveriges territorium?

Heder åt lokala polisområdeschefen i Borås, Tomas Jansson, som tydligt säger att man inte tänker ge efter för gängen utan ta tillbaka territoriet. “Vi står upp hela vägen”, säger han till Borås Tidning.

Frågan är hur han ska lyckas med det utan stöd uppifrån.

 

Terrorn närmar sig – vi blundar

För några dagar sedan, 26/4, gick Säpo in i stabsläge. Det var efter information från Iraks säkerhetstjänst om att IS planerar ett terroristangrepp i Stockholm.

Läget är inte bra.

Krigsreportern och författaren Johanne Hildebrant har på uppdrag av tidningen Fokus åkt ner till kurderna och IS territorium.

I reportaget berättar Hildebrandt om ett elitkommando på 600 man som tränats av IS för attentat i Europa. 150 IS-män ska ha återvänt till Sverige på order av IS.

General Hasan Nuri Amin, chef för den kurdiska motsvarigheten till FBI, säger att svenska myndigheter är väldigt svaga och naiva och att de inte verkar bry sig.

General Hasan Nuri Amin:

“Jag har pratat med Säpo och träffat dem. Vi har berättat för dem hur farlig denna grupp är och att det kommer att bli väldigt blodigt och väldigt sorgligt om de inte ingriper så fort som möjligt. De 150 räcker för att förstöra hela Sverige. Ni måste omedelbart ingripa mot dem, i lagens namn.”

I radions P3 raljerar man i ett pratprogram om rädslan för terrorattentat. Programledarna skrattar hysteriskt och förlöjligar folk som kan tro något så dumt. Vi svenskar verkar inte kunna ta till oss allvaret.

Inte ens när Taimour Abdulwahab sprängde sig själv i luften på Drottninggatan 2010 hände särskilt mycket. Fortfarande efter terrordåden i Frankrike och Belgien känns hoten långt borta i de flestas medvetande.

Ändå, allt fler jag pratar med säger att de tror att det kommer att ske ett terrordåd i Sverige.

Men de som leder landet gör absolut ingenting. Vi väntar fortfarande med Europas flataste lagstiftning mot “resande stridande”.

Jag kan känna vrede över att vi har försatt oss i den här situationen, helt i onödan.Vi hade kunnat kontrollera vilka vi släppt in i landet, genom att kräva pass, vi hade kunnat se till att de som åker på terrorresor blev av med sina medborgarskap. Vi hade kunnat ta krafttag mot passbedrägerier och falska identiteter.

Vi hade kunnat kontrollera moskéer och radikala predikanter bättre och slå hårt mot miljöer där radikalisering pågår. Som i våra numera 53 no-go-zoner, förorter där tungt kriminella och religiöst radikala styr.

Naivitetens tecken

Samtidigt som man tappat räkningen på alla nya islamister som dyker upp i MP-granskningen är det vissa saker som biter sig fast. Salahaden Raoof, Grön Ungdoms språkrör i Malmö, gör helt öppet inför filmkameran Muslimska brödraskapets hälsning, rabia-tecknet. Varför? Tecknet och hans menande blick visar ett dolt budskap till likasinnade, inför ögonen på dem som tror att de har hans lojalitet.

Läs Ivar Arpis redogörelse av rabia-tecknet.

Även Kaplan gör helt öppet tecknet på foton redan 2014. Han och andra bryr sig inte om att dölja utan verkar tro att ingen kommer att förstå. Om någon reagerar säger man att det betyder något fredligt, så är allt okej igen.

Miljöpartiet var alltså bekväma med allt detta. Det var först då den kvinnliga journalisten gick i taket när Yasri Khan inte ville ta i hand som MP-gate exploderade.

Forskaren Lars Nicander, Försvarshögskolan, menar att Miljöpartiet kan ha infiltrerats av Muslimska brödraskapet.

Innan drevet är över hoppas jag att även socialdemokraterna och moderaterna granskas på samma sätt.

Det naiva bemötandet av islamister som inte vill oss väl har pågått alltför länge. Uppmaningen till folkmord, “Död åt de armeniska hundarna”, kunde skalla ostraffat i hjärtat av Stockholm. Extremisterna på Sergels torg har mig veterligen inte anhållits för hets mot folkgrupp.

Man fortsätter att bjuda in hatpredikanter och i många moskéer pågår alltjämt rekrytering av terrorister.

Klart är att de drivna islamisterna har fått verka i fred under lång tid. De har även fått god ekonomisk hjälp genom våra skattepengar.

Det visar inte minst Rebecca Weidmo Uvells föredömliga granskning av miljonbidragen till muslimska föreningar.

De 80-talet olika muslimska förbunden fick 8,8 miljoner kronor under 2015. 2007 fick de 4,8 miljoner kronor, en ökning med 82 procent.

Även bidrag till studieförbund är lukrativt. Studieförbundet Ibn Rushd fick 17,3 miljoner kronor i skattepengar förra året. I Botkyrka blev Ibn Rushd 37 gånger större mellan 2013 och 2014 och medlemsantalet gick om ABFs.

Trots att så många miljoner betalas ut finns knapphändig information och sällan redovisning av verksamheterna.

Varför ska skattebetalarna finansiera muslimska samfunds verksamhet? Då vi dessutom inte har någon insyn.

Muslimska föreningar har uppenbarligen hittat en lukrativ affärsidé. För varje förening man har desto mer bidrag får man.

Muslimerna har varit mycket bra på att organisera sig. I granskningen kommer samma namn upp gång på gång.

Uvell säger att det är de mest extrema muslimerna som är organiserade och har mest makt. De som är mest radikala.

Det är dags att reagera. En bra början vore att strypa alla miljoner skattekronor i bidrag till religiösa föreningar.

 

 

 

 

Pandoras ask är öppen

Alla skandaler dras äntligen fram i ljuset och Miljöpartiet skakar framför våra ögon. Från att ha haft en särställning hos media, har de nu börjat granskas. Det som alternativmedia har lyft fram i flera år, tas nu upp till ytan även av SVT och andra medier. Och huvuden rullar.

Det som har satt MP och även S i den här situationen är delvis identitetspolitiken. De har tillåtit islamister på höga positioner för att de vill ha in muslimer, just för att de är muslimer och därmed vinna den muslimska väljargruppen.

Det har varit en farlig väg att gå när man samtidigt har haft överseende med olämpliga agendor. Man har underlåtit att kritisera antisemitiska uttalanden eller kopplingar till islamistiska organisationer.

Att Löfvens bakgrundskoll inte varit tillräcklig när han tillsatte bostadsminister Kaplan är helt klart. Likaså MPs underlåtenhet att reagera mot Yasri Khan, trots att det var känt att han inte ville ta kvinnor i hand.

Avslöjandena har öppnat en kamp inom Miljöpartiet mellan de som försvarar språkrörens linje och inte tar avstånd och de som kraftfullt fördömer islamismen. I tidningen Smålänningen tycker Abdelhak Lahouaichri, ordförande i muslimska föreningen i Ljungby, att Kaplan har rätt när han jämför israeler med nazister.

Krishanteringen har varit allt annat än lyckad. På presskonferensen när Kaplans avgång meddelades, klarade Löfven inte av att ta avstånd från Kaplans handlingar. Med osäker röst upprepade han ”samlad bedömning” om och om igen. Inte en enda fråga från pressen svarade han på.

Det kändes också märkligt att Kaplan vid presskonferensen fick uttala sig utan att pressen gavs möjlighet att ställa frågor. Och märk väl – Mehmet Kaplan tog INTE avstånd från något av sina grova övertramp. Inte heller språkrören tog avstånd från Kaplans handlingar eller svarade på frågor från pressen.

Att vice statsminister Åsa Romson senare kallade terrorattentaten den 11:e september för en olycka har med rätta gett eko även internationellt. Miljöpartiets påtryckningar på Aktuellt för att inte ta upp problemet Kaplan var också exceptionellt.

Silkesvantarnas tid för MP verkar vara över. Partiet är i sin värsta kris någonsin. KG Bergström, politisk kommentator, menar (tidskod 01.20) att Miljöpartiets kris inte är över och att partiet har visat både naivitet och omdömeslöshet, helt enkelt dålig regeringsduglighet.

MP är inte det enda parti som har olämpliga kopplingar till islamism. I maktens boningar fanns under flera år moderate riksdagsledamoten Abdirisak Waberi som förespråkar sharialagar och bestraffning av olydiga hustrur.

Socialdemokraterna försökte kuppa in Omar Mustafa för några år sedan i partistyrelsen och har i en överenskommelse lovat Sveriges muslimska råd, SMR, att få in muslimer på listor till riksdag, landsting och kommuner. Det som avslöjas nu är toppen av ett isberg menar bloggen Ledarsidorna och varnar för att islamistnätverken finns rakt in i makten, med antisemitism och bagatellisering av jihad-resor.

Var ska detta sluta? Är det som ekonomen Tino Sanandaji sa i december 2015 att masspsykosen snart är slut – därefter kan vi få en öppen diskussion.

Mina upplevelser på en tidningsredaktion

Alla redaktioner i vårt område var samlade. Det liknade ett väckelsemöte. Redaktionschefen var ditrest från koncernens huvudkontor och berättade om hur vi lokaltidningar skulle jaga Sverigedemokraterna. Det var inför valet 2014.

”Vi ska granska dem, allt med dem. Dra fram deras historia, sätta åt dem. Bedriva agendajournalistik.”

Och det blev mycket riktigt en mängd artiklar om SD, negativa.

Jag var tyst då på mötet, liksom alla andra. Men det skrek i mig. Är det inte sanningen vi ska rapportera om? Varför ska vi attackera ett visst demokratiskt valt parti?

Tidigare inlärning, att alltid försöka mörka om det var en invandrare som begått brott, exempelvis, var litet i jämförelse. Det gick automatiskt. Men det här. Ett av partierna skulle särbehandlas och det utan rimlig anledning. Det som varit underförstått tidigare blev nu knivskarpt.

Jag mindes att jag hade intervjuat Jimmie Åkesson inför valet 2010, och min vinkel hade givetvis varit att sätta åt honom. Han var ju ”ond”, det gällde bara att försöka avslöja detta.

Jag skäms för mina tankar idag, men är samtidigt glad att jag stod jag upp för det jag fick fram i intervjun, och skrev neutralt om hans politik.

Det fick en kollega att angripa mig. Rasande frågade hon hur jag kunde ställa upp på Åkessons politik, att han hatar invandrare, med mera. Det var chockerande att bli angripen av mina egna för att skriva neutralt.

Jag bevakade alla partier på samma sätt i valet och vägrade sätta epitet framför partinamnet, som ”främlingsfientliga” eller andra brukliga uttryck.

Mer och mer upptäckte jag att jag levde i två parallella verkligheter.

Jag läste alternativ och utländsk media och såg diskrepansen. På dagarna var jag fast i skruvstädet på redaktionen där det svors över att SD fick för många röster i valet och där åsiktskorridoren trängde ut viktiga ämnen.

Det fick inte framkomma något negativt i invandringens spår, det enda tillåtna var att mata på med positiva goda exempel. Det var en surrealistisk tillvaro, för att använda ett aktuellt uttryck…

En gång när jag skulle skickas ut på ett flyktingreportage, där några inte skulle få stanna, deklarerade jag att jag inte tänkte skriva något snyftreportage. Ok, sa chefen och gav uppdraget till en annan reporter.

Jag fortsatte att lyfta fram ämnen jag ville belysa. Hedersrelaterat våld, tvångsgifte, imamens syn på IS. Jag intervjuade en kvinna utsatt för så kallat kärleksbedrägeri, sol- och vårande som organiseras i stor skala bland annat från Nordafrika. Cheferna diskuterade grundligt publiceringen av att bedragaren hade ”nordafrikanskt ursprung”, men jag fick igenom det. Det var 2013. Idag hade det kanske inte varit möjligt att publicera.

I en intervju om tiggeri skrev jag som polisen Lucaci med rumänsk bakgrund sa. Det vill säga jag censurerade honom inte när han berättade om romers brott och tiggeri.

Artikeln citeras fortfarande, senast i professor Arnstbergs och journalist Sandelins bok Nötskalet. Arnstberg som för övrigt är etnologiprofessor med specialitet romer.

Det blev en av de mest klickade artiklarna någonsin på min tidning, den har levt i flera år. Till och med Uppdrag Granskning ringde mig och ville ha kontaktuppgifter till polisen Lucaci, som inte svarade när de försökte nå honom. Jag blev dock kopplad till honom och han sa då att han var trött på att bli uppringd och ville inte vara slagträ i debatten.

Jag fortsatte komma med förslag på morgonmötena, som brukligt är. Men mina förslag – om de handlade om något som rörde romer eller invandring med ”fel” vinkel – föll platt till marken. Jaha. Nästa förslag?

Ett exempel. Moskébygget gick igenom byggnadsnämnden, finansieringen ville stiftelsen inte uppge. Jag föreslog en uppföljning för att få svar.

En kollega suckade och sa: ”vad spelar det för roll vem som finansierar?” och ”vi har faktiskt religionsfrihet i det här landet.”

Eller, jag fick ett tips om att en romsk tiggarboss hade misshandlat en ung svensk kille som hade råkat slå ut en tiggarmugg. Jag ville kolla upp storyn. Jag avfärdades med ”vi får se när det kommer upp på tingsrätten”.

En dag skulle jag skriva om en konstnär som gjort ett examensarbete om tiggeri. Lokala politiker skulle debattera i samband med detta.

Min nyhetschef tycktes väldigt obekväm att skicka ut mig på detta rutinuppdrag. Han svamlade om etiska pressregler. Vad menar du, sa jag, jag är utbildad och har 15 års erfarenhet. Han kunde inte ge mig något rakt svar.

Jag kokade inombords och skrev en återhållsam sarkastisk text. En läsarkommentar: ”En av de roligaste nyheterna jag läst på länge. Lyteskomik när den är som bäst.” Det gjorde min dag, mitt i all frustration. En kommentar som för övrigt inte längre finns där.

En av mina numera före detta kollegor skrev ett pm på facebook en natt. ”Och du kallar dig journalist. Du delar främlingsfientligt material på fb. Du är ingen riktig journalist”.

Jag tänkte sorgset att för den personen var en riktig journalist en med rätt åsikter.

När ordningsmakten retirerar

 

Ska civila medborgargarden upprätthålla ordningen i Sverige i framtiden?

Efter flera rån, slagsmål och bråk  vid Skara busstation, har föreningen Skara United samlat några asylsökande och börjat patrullera vid busstationen i gula västar. Tanken är att öka tryggheten varje kväll mellan klockan 20.00 – 23.00. Lokaltidningen lyfter upp initiativet som en positiv nyhet.

Civila insatser görs på många ställen i landet. I Borlänge ska somaliska pensionärer åka med lokalbussarna för att stävja bråk, istället för de väktare som tidigare anlitats. Som ersättning  får den somaliska PRO-föreningens medlemmar busskort och bidrag till en ny lokal.

– I vissa kulturer har uniformen en negativ klang och kan vara kopplad till hot snarare än hjälp. Vi tror att det kan vara bra med en mjukare framtoning, säger Bengt Benjaminsson på Dalatrafik, om beslutet att ersätta väktarna med PRO.

Det finns många exempel på att civila medborgargarden får mer inflytande. I Eslöv hänvisar till och med polisen till Eslövs medborgargarde efter en våg av inbrott, då alla deras egna resurser är utlånade till asylmottagandet.

Över hela landet märks polisbristen. De många grövre brotten gör att polisen varken hinner med vardagsbrotten eller att utreda grova brott.

Polisen i Skaraborg väntar sig en tuff sommar. De är minst 20-25 poliser kort i området, och bemanningen kommer att vara “så åtstramad att det helt enkelt inte får hända något”. I Lidköping tas stationsbefälet bort nattetid.

Det verkar finnas en tro på att medborgargarden med invandrarbakgrund ska lugna mer, trots att det finns stora motsättningar inom dessa grupper.

Svenska frivilliga grupper däremot hanteras  ofta mer styvmoderligt. Siri Bernhardssons initiativ Tafsvakten i Kalmar togs inte väl emot av badhuset. Inte heller den grupp svenska män som nattvandrar i samma stad.

Soldiers of Odin, som håller på att breda ut sig i många svenska städer och i Europa, har punktmarkerats av polis och har anklagas för att vara kriminella och nazister. Oavsett vilket är det många vanliga familjefäder som nu ansluter sig eller tänker göra det.

Vi har ett samhällskontrakt mellan staten och dess medborgare om att leverera skydd och trygghet enligt stiftade lagar. Det allvarliga är att det inte längre uppfylls.

Det blir ett farligt läge när den svenska ordningsmakten inte klarar sitt uppdrag. I tomrummet växer ett spektrum fram av grupper som vill hjälpa till, från somaliska pensionärer till tuffare medborgargarden som vill ta tillbaka gatorna. Det är en chimär att tro att det löser några problem.

Inget av dessa initiativ kan ersätta polisen. Inget av dem kommer att kunna ges några befogenheter. De kommer inte heller att få något egentligt uppdrag och inga tvingande medel för att upprätthålla ordningen.

Den bistra sanningen är att det bara är statens ansvar att ta tillbaka no go-zonerna och andra områden där brottsligheten har tagit över.

 

 

 

 

 

 

 

Nej vi måste inte alls vänja oss vid terror

Terrordådet i Bryssel var inte alls oväntat. Och det kommer att smälla igen.

Har ni tänkt på hur tätt terrordåden i Europa kommer nu?  Stockholm 2010 då självmordsbombaren inte lyckades dra med sig fler än sig själv i döden, 2014 judiska museet i Bryssel, 2015 Paris Charlie Hebdo, Köpenhamn, Paris igen och nu, 2016, Bryssel.

I nyhetsrapporteringen trycker man på att Belgien har haft problem i området Molenbeek.  Även om det inte har gått lika långt, har vi även i Sverige områden där polisen inte har kontroll, 55 no go-zoner.

Belgien har flest jihadister  i Europa, uppskattningsvis 300-350. Men det är tyst om att Sverige ligger på god tvåa, med runt 300.

Det tänkte jag på när Dan Eliasson var uppklädd i polisuniform – han är inte polis utan tjänsteman- i Aktuellt-studion. Liksom flera ledande politiker levererade han sitt intetsägande ”tankar går till de drabbade” och ”de ska inte få förstöra vårt öppna samhälle”.

Vårt öppna samhälle som gjort att jihadister har ett ”safe haven” i vårt land. Sverige har Europas flataste lagstiftning mot jihadister.

Mona Sahlin (S), samordnaren för våldsbejakande extremism, har som i princip enda åtgärd inrättat en telefonlinje för anhöriga. Och obefintliga kontroller har gjort att vi inte vet vilka vi har släppt in. I den stora migrationsströmmen i höstas och vintras har IS smugglat in anhängare.

Säpo har hittat ett 20-tal återvändare från Syrien som bedöms utgöra ett hot för Sveriges säkerhet. Dessa kan dock inte utvisas eftersom det råder verkställighetshinder för utvisningar dit.

Det kom också ett stort antal unga män till Sverige som inte ville söka asyl. Polisen lät dem komma in i landet och gå under jorden. Man kan undra vad de gör nu och vad deras syfte är.

Terrorn är ett angrepp på vårt västerländska sätt att leva, med frihet och demokrati. Det hjälper inte att säga att vi ska leva som vanligt, inte vara rädda och vänja oss vid att vi numera har terrorhot i Europa.

Sverige måste agera, stänga moskéer som sprider våldsbejakande islamism, fängsla och utvisa jihadister, strypa bidrag och pass om man åker till Syrien.

Politiker som oansvarigt låtit människor okontrollerat flöda in över gränserna är medansvariga till situationen vi nu har i Europa, med fruktansvärda terrordåd.