Analfabetism- mer resurser så löser det sig?

Ibland undrar jag om vi i västvärlden verkligen förstår hur svårt det är att som analfabet lära sig läsa och skriva, en av de mest grundläggande färdigheterna för att leva i ett modernt samhälle.

Bland somalier, som är ett klanfolk och fick ett skriftspråk så sent som 1972, beräknas drygt  60 procent av de vuxna vara analfabeter, betydligt fler kvinnor än män. Migrationsverket i Finland uppskattar att 85-90 procent av alla somalier som kommer till Finland är analfabeter. Med tanke på att somalier tillhör den femte största gruppen som kommer till Sverige får detta givetvis betydelse.

Jag har arbetat med analfabeter i ett projekt att lära somalier svenska samtidigt som de lärde sig att läsa och skriva. Det var i Stockholm på 1990-talet och jag var huvudlärare. Redan på den tiden var somalier identifierade som den mest svårintegrerade gruppen bland invandrare och därför satsades det extra på dem.

Det handlade om att läsa enkla skyltar, räkna växel i affärer och tyda husnummer.

Jag tyckte det var spännande och använde material från Paulo Freires undervisning i den brasilianska slummen, för då som nu fanns väldigt lite kunskap i Sverige om hur man lär vuxna som aldrig gått i skolan att läsa och skriva. Vi använde helordsmodellen samt gjorde studiebesök. Vi ordnade en syskola (learning – swedish – by doing) och hade en somalisk lärare i teamet. Vi åkte till Tensta och tittade på syprojekt som gick ut på att ta tillvara kvinnors kunskap.

Det sägs att det tar minst tre år att lära sig att läsa och skriva i vuxen ålder. Och då handlar det inte om några höga nivåer.

”Vi är glada om dessa elever kommer så långt att de kan läsa och skriva enklare meddelanden, till exempel i tvättstugan. Att de kan jämföra priser i affären och skriva ett förståeligt meddelande till sitt barns lärare och berätta att barnet är sjukt,” säger lärarassistent Ari Nouri till Språktidningen.

Efter ett och ett halvt år hade vi haft många goda stunder, men kvinnorna i ålder fyrtio plus hade på sin höjd mödosamt lärt sig forma bokstäverna till sina egna namn och säga några vanliga fraser.

Eftersom jag har den här erfarenheten blir jag arg när jag hör politiker bagatellisera inlärningsprocessen för analfabeter.

”Vi måste satsa mer på utbildning”, brukar det låta. Som om det vore så enkelt.

Det är den ena delen, att inte se sanningen beträffande hur lång väg det är att gå.

Den andra delen är att man gärna låtsas som om de som söker sig till Sverige har högre utbildning än vad de har.

Enligt flera större medier påstods utbildningsnivån vara lika hög som bland svenskar. Sanningen är att sammanlagt endast 10 procent av invandrare från dessa länder har treårig eftergymnasial utbildning, jämfört med 25 procent bland Sveriges befolkning. För somalierna är det bara 3 procent.

Jag minns att vi sfi-lärare fick veta att det var ett stort problem redan på den tiden att somaliska par skiljer sig i hög utsträckning.

Socialtjänsten hade tydligen svårt att bevisa att det var bedrägerier och godkände därför en ny lägenhet till mannen, som kunde hyra ut den om han ville. Kvinnan fick bostadsbidrag och nya barn fortsatte i många fall ändå att födas årligen… Trenden verkar fortsätta, 2007 skrev GP att varannan somalisk kvinna inte lever med sina barns far.

De generösa bidragen gjorde också att tiobarnsfamiljer fick mycket stora summor varje månad, bara i barnbidrag. Jag minns en man, Yusuf, som hade kommit ensam. Han var undfallande, tacksam och höll låg profil. Efter en tid anlände fru och åtta barn. Hans status höjdes. Han hade plötsligt kommit upp sig, gick i eleganta kostymer och pratade i mobiltelefon på Centralen istället för att komma på lektionerna.

Det var också Yusuf som hade börjat kräva anpassningar av lektionerna, beroende på hur ramadan infann sig. Mycket tid gick åt till att diskutera och göra planer, som ändrades vartefter solens upp- och nedgång. En skrubb där han och andra kunde be ställdes iordning.

Yusuf vägrade ta någon kvinna i hand och var noga med att hålla koll på de andra. Det var självklart för lärarteamet att försöka kompromissa och gå honom till mötes. Lika tydligt var det att lektionerna blev lidande.

Jag minns också när kvinnan Maka, i femtioårsåldern, fick 40 000 kr i hemutrustningsbidrag och skulle åka till Ikea och handla.

Det var en stor summa på den tiden och jag tänkte på alla ungdomar som fick ärva gamla möbler och bohag och komplettera från second hand när de flyttade till sin första bostad.

För en tid sedan gjorde jag ett besök på Lärcentrum i Falköping, som är navet i kommunens sfi-undervisning. Jag frågade en lärare hur många som klarade sfi-undervisningen och hur lång tid det tog, eftersom jag visste att Falköping har tagit emot en mycket stor somalisk invandring.

Obekymrad svarade kvinnan att eleverna studerade så lång tid de behövde och statistik på hur många som klarade sfi:n var inget de hade där. Deras uppgift var bara att lära ut. För mig är det symptomatiskt för hur industrin kring asylmottagningen fungerar. Ingen överblick. Ingen plan. Ingen kontroll.

Läs mer: Per Brinkemo: Mellan klan och stat