Pandoras ask är öppen

Alla skandaler dras äntligen fram i ljuset och Miljöpartiet skakar framför våra ögon. Från att ha haft en särställning hos media, har de nu börjat granskas. Det som alternativmedia har lyft fram i flera år, tas nu upp till ytan även av SVT och andra medier. Och huvuden rullar.

Det som har satt MP och även S i den här situationen är delvis identitetspolitiken. De har tillåtit islamister på höga positioner för att de vill ha in muslimer, just för att de är muslimer och därmed vinna den muslimska väljargruppen.

Det har varit en farlig väg att gå när man samtidigt har haft överseende med olämpliga agendor. Man har underlåtit att kritisera antisemitiska uttalanden eller kopplingar till islamistiska organisationer.

Att Löfvens bakgrundskoll inte varit tillräcklig när han tillsatte bostadsminister Kaplan är helt klart. Likaså MPs underlåtenhet att reagera mot Yasri Khan, trots att det var känt att han inte ville ta kvinnor i hand.

Avslöjandena har öppnat en kamp inom Miljöpartiet mellan de som försvarar språkrörens linje och inte tar avstånd och de som kraftfullt fördömer islamismen. I tidningen Smålänningen tycker Abdelhak Lahouaichri, ordförande i muslimska föreningen i Ljungby, att Kaplan har rätt när han jämför israeler med nazister.

Krishanteringen har varit allt annat än lyckad. På presskonferensen när Kaplans avgång meddelades, klarade Löfven inte av att ta avstånd från Kaplans handlingar. Med osäker röst upprepade han ”samlad bedömning” om och om igen. Inte en enda fråga från pressen svarade han på.

Det kändes också märkligt att Kaplan vid presskonferensen fick uttala sig utan att pressen gavs möjlighet att ställa frågor. Och märk väl – Mehmet Kaplan tog INTE avstånd från något av sina grova övertramp. Inte heller språkrören tog avstånd från Kaplans handlingar eller svarade på frågor från pressen.

Att vice statsminister Åsa Romson senare kallade terrorattentaten den 11:e september för en olycka har med rätta gett eko även internationellt. Miljöpartiets påtryckningar på Aktuellt för att inte ta upp problemet Kaplan var också exceptionellt.

Silkesvantarnas tid för MP verkar vara över. Partiet är i sin värsta kris någonsin. KG Bergström, politisk kommentator, menar (tidskod 01.20) att Miljöpartiets kris inte är över och att partiet har visat både naivitet och omdömeslöshet, helt enkelt dålig regeringsduglighet.

MP är inte det enda parti som har olämpliga kopplingar till islamism. I maktens boningar fanns under flera år moderate riksdagsledamoten Abdirisak Waberi som förespråkar sharialagar och bestraffning av olydiga hustrur.

Socialdemokraterna försökte kuppa in Omar Mustafa för några år sedan i partistyrelsen och har i en överenskommelse lovat Sveriges muslimska råd, SMR, att få in muslimer på listor till riksdag, landsting och kommuner. Det som avslöjas nu är toppen av ett isberg menar bloggen Ledarsidorna och varnar för att islamistnätverken finns rakt in i makten, med antisemitism och bagatellisering av jihad-resor.

Var ska detta sluta? Är det som ekonomen Tino Sanandaji sa i december 2015 att masspsykosen snart är slut – därefter kan vi få en öppen diskussion.

Mina upplevelser på en tidningsredaktion

Alla redaktioner i vårt område var samlade. Det liknade ett väckelsemöte. Redaktionschefen var ditrest från koncernens huvudkontor och berättade om hur vi lokaltidningar skulle jaga Sverigedemokraterna. Det var inför valet 2014.

”Vi ska granska dem, allt med dem. Dra fram deras historia, sätta åt dem. Bedriva agendajournalistik.”

Och det blev mycket riktigt en mängd artiklar om SD, negativa.

Jag var tyst då på mötet, liksom alla andra. Men det skrek i mig. Är det inte sanningen vi ska rapportera om? Varför ska vi attackera ett visst demokratiskt valt parti?

Tidigare inlärning, att alltid försöka mörka om det var en invandrare som begått brott, exempelvis, var litet i jämförelse. Det gick automatiskt. Men det här. Ett av partierna skulle särbehandlas och det utan rimlig anledning. Det som varit underförstått tidigare blev nu knivskarpt.

Jag mindes att jag hade intervjuat Jimmie Åkesson inför valet 2010, och min vinkel hade givetvis varit att sätta åt honom. Han var ju ”ond”, det gällde bara att försöka avslöja detta.

Jag skäms för mina tankar idag, men är samtidigt glad att jag stod jag upp för det jag fick fram i intervjun, och skrev neutralt om hans politik.

Det fick en kollega att angripa mig. Rasande frågade hon hur jag kunde ställa upp på Åkessons politik, att han hatar invandrare, med mera. Det var chockerande att bli angripen av mina egna för att skriva neutralt.

Jag bevakade alla partier på samma sätt i valet och vägrade sätta epitet framför partinamnet, som ”främlingsfientliga” eller andra brukliga uttryck.

Mer och mer upptäckte jag att jag levde i två parallella verkligheter.

Jag läste alternativ och utländsk media och såg diskrepansen. På dagarna var jag fast i skruvstädet på redaktionen där det svors över att SD fick för många röster i valet och där åsiktskorridoren trängde ut viktiga ämnen.

Det fick inte framkomma något negativt i invandringens spår, det enda tillåtna var att mata på med positiva goda exempel. Det var en surrealistisk tillvaro, för att använda ett aktuellt uttryck…

En gång när jag skulle skickas ut på ett flyktingreportage, där några inte skulle få stanna, deklarerade jag att jag inte tänkte skriva något snyftreportage. Ok, sa chefen och gav uppdraget till en annan reporter.

Jag fortsatte att lyfta fram ämnen jag ville belysa. Hedersrelaterat våld, tvångsgifte, imamens syn på IS. Jag intervjuade en kvinna utsatt för så kallat kärleksbedrägeri, sol- och vårande som organiseras i stor skala bland annat från Nordafrika. Cheferna diskuterade grundligt publiceringen av att bedragaren hade ”nordafrikanskt ursprung”, men jag fick igenom det. Det var 2013. Idag hade det kanske inte varit möjligt att publicera.

I en intervju om tiggeri skrev jag som polisen Lucaci med rumänsk bakgrund sa. Det vill säga jag censurerade honom inte när han berättade om romers brott och tiggeri.

Artikeln citeras fortfarande, senast i professor Arnstbergs och journalist Sandelins bok Nötskalet. Arnstberg som för övrigt är etnologiprofessor med specialitet romer.

Det blev en av de mest klickade artiklarna någonsin på min tidning, den har levt i flera år. Till och med Uppdrag Granskning ringde mig och ville ha kontaktuppgifter till polisen Lucaci, som inte svarade när de försökte nå honom. Jag blev dock kopplad till honom och han sa då att han var trött på att bli uppringd och ville inte vara slagträ i debatten.

Jag fortsatte komma med förslag på morgonmötena, som brukligt är. Men mina förslag – om de handlade om något som rörde romer eller invandring med ”fel” vinkel – föll platt till marken. Jaha. Nästa förslag?

Ett exempel. Moskébygget gick igenom byggnadsnämnden, finansieringen ville stiftelsen inte uppge. Jag föreslog en uppföljning för att få svar.

En kollega suckade och sa: ”vad spelar det för roll vem som finansierar?” och ”vi har faktiskt religionsfrihet i det här landet.”

Eller, jag fick ett tips om att en romsk tiggarboss hade misshandlat en ung svensk kille som hade råkat slå ut en tiggarmugg. Jag ville kolla upp storyn. Jag avfärdades med ”vi får se när det kommer upp på tingsrätten”.

En dag skulle jag skriva om en konstnär som gjort ett examensarbete om tiggeri. Lokala politiker skulle debattera i samband med detta.

Min nyhetschef tycktes väldigt obekväm att skicka ut mig på detta rutinuppdrag. Han svamlade om etiska pressregler. Vad menar du, sa jag, jag är utbildad och har 15 års erfarenhet. Han kunde inte ge mig något rakt svar.

Jag kokade inombords och skrev en återhållsam sarkastisk text. En läsarkommentar: ”En av de roligaste nyheterna jag läst på länge. Lyteskomik när den är som bäst.” Det gjorde min dag, mitt i all frustration. En kommentar som för övrigt inte längre finns där.

En av mina numera före detta kollegor skrev ett pm på facebook en natt. ”Och du kallar dig journalist. Du delar främlingsfientligt material på fb. Du är ingen riktig journalist”.

Jag tänkte sorgset att för den personen var en riktig journalist en med rätt åsikter.

När ordningsmakten retirerar

 

Ska civila medborgargarden upprätthålla ordningen i Sverige i framtiden?

Efter flera rån, slagsmål och bråk  vid Skara busstation, har föreningen Skara United samlat några asylsökande och börjat patrullera vid busstationen i gula västar. Tanken är att öka tryggheten varje kväll mellan klockan 20.00 – 23.00. Lokaltidningen lyfter upp initiativet som en positiv nyhet.

Civila insatser görs på många ställen i landet. I Borlänge ska somaliska pensionärer åka med lokalbussarna för att stävja bråk, istället för de väktare som tidigare anlitats. Som ersättning  får den somaliska PRO-föreningens medlemmar busskort och bidrag till en ny lokal.

– I vissa kulturer har uniformen en negativ klang och kan vara kopplad till hot snarare än hjälp. Vi tror att det kan vara bra med en mjukare framtoning, säger Bengt Benjaminsson på Dalatrafik, om beslutet att ersätta väktarna med PRO.

Det finns många exempel på att civila medborgargarden får mer inflytande. I Eslöv hänvisar till och med polisen till Eslövs medborgargarde efter en våg av inbrott, då alla deras egna resurser är utlånade till asylmottagandet.

Över hela landet märks polisbristen. De många grövre brotten gör att polisen varken hinner med vardagsbrotten eller att utreda grova brott.

Polisen i Skaraborg väntar sig en tuff sommar. De är minst 20-25 poliser kort i området, och bemanningen kommer att vara “så åtstramad att det helt enkelt inte får hända något”. I Lidköping tas stationsbefälet bort nattetid.

Det verkar finnas en tro på att medborgargarden med invandrarbakgrund ska lugna mer, trots att det finns stora motsättningar inom dessa grupper.

Svenska frivilliga grupper däremot hanteras  ofta mer styvmoderligt. Siri Bernhardssons initiativ Tafsvakten i Kalmar togs inte väl emot av badhuset. Inte heller den grupp svenska män som nattvandrar i samma stad.

Soldiers of Odin, som håller på att breda ut sig i många svenska städer och i Europa, har punktmarkerats av polis och har anklagas för att vara kriminella och nazister. Oavsett vilket är det många vanliga familjefäder som nu ansluter sig eller tänker göra det.

Vi har ett samhällskontrakt mellan staten och dess medborgare om att leverera skydd och trygghet enligt stiftade lagar. Det allvarliga är att det inte längre uppfylls.

Det blir ett farligt läge när den svenska ordningsmakten inte klarar sitt uppdrag. I tomrummet växer ett spektrum fram av grupper som vill hjälpa till, från somaliska pensionärer till tuffare medborgargarden som vill ta tillbaka gatorna. Det är en chimär att tro att det löser några problem.

Inget av dessa initiativ kan ersätta polisen. Inget av dem kommer att kunna ges några befogenheter. De kommer inte heller att få något egentligt uppdrag och inga tvingande medel för att upprätthålla ordningen.

Den bistra sanningen är att det bara är statens ansvar att ta tillbaka no go-zonerna och andra områden där brottsligheten har tagit över.

 

 

 

 

 

 

 

Analfabetism- mer resurser så löser det sig?

Ibland undrar jag om vi i västvärlden verkligen förstår hur svårt det är att som analfabet lära sig läsa och skriva, en av de mest grundläggande färdigheterna för att leva i ett modernt samhälle.

Bland somalier, som är ett klanfolk och fick ett skriftspråk så sent som 1972, beräknas drygt  60 procent av de vuxna vara analfabeter, betydligt fler kvinnor än män. Migrationsverket i Finland uppskattar att 85-90 procent av alla somalier som kommer till Finland är analfabeter. Med tanke på att somalier tillhör den femte största gruppen som kommer till Sverige får detta givetvis betydelse.

Jag har arbetat med analfabeter i ett projekt att lära somalier svenska samtidigt som de lärde sig att läsa och skriva. Det var i Stockholm på 1990-talet och jag var huvudlärare. Redan på den tiden var somalier identifierade som den mest svårintegrerade gruppen bland invandrare och därför satsades det extra på dem.

Det handlade om att läsa enkla skyltar, räkna växel i affärer och tyda husnummer.

Jag tyckte det var spännande och använde material från Paulo Freires undervisning i den brasilianska slummen, för då som nu fanns väldigt lite kunskap i Sverige om hur man lär vuxna som aldrig gått i skolan att läsa och skriva. Vi använde helordsmodellen samt gjorde studiebesök. Vi ordnade en syskola (learning – swedish – by doing) och hade en somalisk lärare i teamet. Vi åkte till Tensta och tittade på syprojekt som gick ut på att ta tillvara kvinnors kunskap.

Det sägs att det tar minst tre år att lära sig att läsa och skriva i vuxen ålder. Och då handlar det inte om några höga nivåer.

”Vi är glada om dessa elever kommer så långt att de kan läsa och skriva enklare meddelanden, till exempel i tvättstugan. Att de kan jämföra priser i affären och skriva ett förståeligt meddelande till sitt barns lärare och berätta att barnet är sjukt,” säger lärarassistent Ari Nouri till Språktidningen.

Efter ett och ett halvt år hade vi haft många goda stunder, men kvinnorna i ålder fyrtio plus hade på sin höjd mödosamt lärt sig forma bokstäverna till sina egna namn och säga några vanliga fraser.

Eftersom jag har den här erfarenheten blir jag arg när jag hör politiker bagatellisera inlärningsprocessen för analfabeter.

”Vi måste satsa mer på utbildning”, brukar det låta. Som om det vore så enkelt.

Det är den ena delen, att inte se sanningen beträffande hur lång väg det är att gå.

Den andra delen är att man gärna låtsas som om de som söker sig till Sverige har högre utbildning än vad de har.

Enligt flera större medier påstods utbildningsnivån vara lika hög som bland svenskar. Sanningen är att sammanlagt endast 10 procent av invandrare från dessa länder har treårig eftergymnasial utbildning, jämfört med 25 procent bland Sveriges befolkning. För somalierna är det bara 3 procent.

Jag minns att vi sfi-lärare fick veta att det var ett stort problem redan på den tiden att somaliska par skiljer sig i hög utsträckning.

Socialtjänsten hade tydligen svårt att bevisa att det var bedrägerier och godkände därför en ny lägenhet till mannen, som kunde hyra ut den om han ville. Kvinnan fick bostadsbidrag och nya barn fortsatte i många fall ändå att födas årligen… Trenden verkar fortsätta, 2007 skrev GP att varannan somalisk kvinna inte lever med sina barns far.

De generösa bidragen gjorde också att tiobarnsfamiljer fick mycket stora summor varje månad, bara i barnbidrag. Jag minns en man, Yusuf, som hade kommit ensam. Han var undfallande, tacksam och höll låg profil. Efter en tid anlände fru och åtta barn. Hans status höjdes. Han hade plötsligt kommit upp sig, gick i eleganta kostymer och pratade i mobiltelefon på Centralen istället för att komma på lektionerna.

Det var också Yusuf som hade börjat kräva anpassningar av lektionerna, beroende på hur ramadan infann sig. Mycket tid gick åt till att diskutera och göra planer, som ändrades vartefter solens upp- och nedgång. En skrubb där han och andra kunde be ställdes iordning.

Yusuf vägrade ta någon kvinna i hand och var noga med att hålla koll på de andra. Det var självklart för lärarteamet att försöka kompromissa och gå honom till mötes. Lika tydligt var det att lektionerna blev lidande.

Jag minns också när kvinnan Maka, i femtioårsåldern, fick 40 000 kr i hemutrustningsbidrag och skulle åka till Ikea och handla.

Det var en stor summa på den tiden och jag tänkte på alla ungdomar som fick ärva gamla möbler och bohag och komplettera från second hand när de flyttade till sin första bostad.

För en tid sedan gjorde jag ett besök på Lärcentrum i Falköping, som är navet i kommunens sfi-undervisning. Jag frågade en lärare hur många som klarade sfi-undervisningen och hur lång tid det tog, eftersom jag visste att Falköping har tagit emot en mycket stor somalisk invandring.

Obekymrad svarade kvinnan att eleverna studerade så lång tid de behövde och statistik på hur många som klarade sfi:n var inget de hade där. Deras uppgift var bara att lära ut. För mig är det symptomatiskt för hur industrin kring asylmottagningen fungerar. Ingen överblick. Ingen plan. Ingen kontroll.

Läs mer: Per Brinkemo: Mellan klan och stat